Det går fort att man blir hemmablind. Varje morgon cyklar jag 2,5 km genom det skånska landskapet. Fortsätter med att susa fram ytterligare 50 km med tåg genom böljande åkrar innan det är dags att åka över Öresundsbron med dess fantastiska utsikt och avsluta med 15 km dansk förort och storstad. På eftermiddagen är det samma resa fast omvänt och nu har turistsäsongen börjat. Det ska fotograferas när vi åker över bron. Det tittas begeistrat ut över del gula rapsfälten. Turisterna tycker att det är otroligt vackert och det är det, men uppskattar vi som bor här det? Eller är det för mycket vardag för oss? Även om vårt gräs är grönt, så är det alltid grönare på andra sidan. Eller är det bara så att det inte är samma gröna på andra sidan? Jag är född i en by utanför Bjurholm och när folk kommer och hälsar på oss på släktgården så kommer ganska snabbt kommentaren "Oj, här var det vackert" och min farfarsfar valde ett vacker plats för gården. Men för mig är det hemma och självklart att de ser ut så där. Jag är uppvuxen i Umeå och älven som flyter genom staden skapar ett härligt vackert landskap med blandning av stad och landsbygd längs stranden. Innan jag flyttade till Skåne hann jag med att bo 13 år i Tyresö där Stockholms skärhård finns alldeles runt hörnet och jag behöver väl inte säga att det är vackert där, eller? I hela mitt liv har jag bott med vackra platser runt hörnet, men uppskattar jag dem när jag bor där? Kanske. Måste jag hinna med just det där tåget på morgonen eller kan jag stanna upp och njuta av utsikten ett tag? Hittills har jag valt tåget. Varför? Kanske dags att fånga dagen och odla sin trädgård var man än bor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar