Haloween

Det är torsdag. Det är turisttorsdag. Kupén är halvfull av turister. Det är fullt med väskor. Jag är inte ung längre, men jag sänker medelådern markant i kupén. Eller är det så att alla har rynkiga haloweenmasker på sig?

Klass 2 eller andra klass

Det är utfärdat klass 2-varning under det kommande dygnet. För vanliga människor brukar det innebära att studsmattor hämtas två grannar bort efter stormen. För bropendlare innebär det att man måste hålla ett öga på Öresundsbrons webb för att se när vindstyrkan närmar sig stängning. Bron stänger för bilar vid 25 m/s och tågen ger upp vid 33 m/s. Framåt åttatiden i kväll ska tydligen dessa gränsvärden uppnås, men med tanke på hur stressat allt är här i världen idag så kommer stormen kanske lite tidigare än beräknat. Så vi får väl se om vi hinner över eller om det blir hotell i natt.

Kroppsspråk

Ett pågatåg står på spår 5 på Lunds C. Klockan har precis slagit 17:46 och det är tid för avgång. Tågvärden står vid tågets första dörr räknat framifrån. En kvinna kommer gående på perrongen bakom tåget. Hon går relativt raskt, men inte tillräckligt raskt för att tågvärden ska uppfatta hennes önskan att hinna med tåget. Tågvärden vänder sig mot lokföraren till, sträcker in handen i tåget och påbörjar avgångsproceduren genom att vrida om nyckeln för att stänga övriga dörrar. Samtidigt som tågvärden sträcker ut armen för att signalera till lokföraren att avgångsproceduren påbörjats börjar kvinnan springa. Kvinnans löpstil förtäljer att hon inte har sprungit nämnvärt de senast 20 åren och tempoökningen är marginell i förhållande till den raska gången, men energiförbrukningen och svettproduktionen ökar exponentiellt. Strax innan kvinnan lufsar förbi tågets bakersta del gör tågvärden sin cirkulära rörelse med armen för att signalera klart för avgång till lokföraren. Tågvärden vrider om nyckeln. Dörrarna där tågvärden befinner sig stängs samtidigt som kvinnan stressat och förhoppningsfullt närmar sig den bakersta dörren. Trappsteget under tågvärdens dörr dras in i samma ögonblick som den utpumpade kvinnan når fram till den bakersta dörren. Kvinnan sträcker hoppfullt fram handen och trycker på knappen. Tåget börjar rulla halvsekunden efter att hennes finger lämnat knappen. I samma ögonblick lämnar förhoppningen kvinnan och gravitationen tar ett kraftigt grepo om hennes kropp. Hennes huvud, axlar och armar blir genast mycket tyngre och den kämpande hoppfulla kvinnan omvandlas snabbt till en uppgiven nedstämd människa som sakta lommar in mot perrongens mitt. Hennes kropp utstrålar en så enorm besvikelse att det inte råder något som helst tvivel om det för oss som står en hel tåglängd från henne och samtidigt ser tåget accelerera i våra ögonvrår.

Försening för försenad

Ibland går det bra och ibland går det mindre bra. Efter att ha haft vissa problem att slita mig från jobbet lyckas jag ta mig till stationen två timmar senare än vanligt. Väl nere på perrongen konstaterar jag att det står ett tredjedels tåg med stängda dörrar väldigt långt fram på spåret. Eftersom en av de grundläggande naturlagarna lyder "Om du ser ett stillastående tåg spring mot det" så väller det turister mot det icke helt kompletta tåget. Väl framme vid dörrarna trycker var femte turist tre gånger på dörröppningsknappen. Inte en, inte två utan tre gånger. Det första är det vanliga knapptrycket, det andra är jag-missade-nog-knappen-trycket och det tredje är knappen-är-nog-lite-glapp-så-jag-trycker-hårt-trycket. När ett icke allt för obetydligt antal turister hade testat knapparna dök resten av tåget upp i andra änden av perrongen varvid ett icke obetydligt antal turister blir förvirrade och funderar på vilket tåg som går till Göteborg. Är det den första tredjedelen, som det numera står Göteborg på, eller resten av tåget som kommer att krocka med den första tredjedelen? För att öka på förvirringen låses dörrarna upp på den första tredjedelen och en del turister och pendlare kliver ombord. Jag hoppar ombord och sätter mig på MIN PLATS och inväntar sammankopplingen av de två tågdelarna. Äntligen på väg, eller?

Efter en kort stund dräller det in en hippieliknande man med en McDonaldspåse i näven och sätter sig i båset på andra sidan gången. Han såg ut som en som inte skulle ge mer än 0,82 i odds på att han inte har första klass-biljett och oddset sjunker ytterligare när han öppnar en elefantöl.. Han mumlar konstant för sig själv och emellanåt låter det som om han pratar med någon. Det kan vara Mållgan eller så försöker han förgäves få kontakt med mig. Ungefär vid avgångstid så bumpar det till och Apollo 13 har dockat samman med rymdstationen. Tiden rullar på och tåget gör det inte. Hippien mumlar, pratar med Mållgan, äter burgare och dricker öl. Nästa tåg mot Sverige rullar förbi på spåret bredvid åtta minuter efter att Apollo 13 borde ha rullat i den riktningen. Vad mer kan man önska än att vara två timmar sen, sitta på ett tåg med Mållgan och hans hippiekompis och inse att man missar även ett pågatåg? Strax efter att vi blivit frånåkta av nästa tåg får vi veta att det är fel på något som heter sträckningsradion (är lite misstänkt att det är en mugg-snöre-mugg-konstruktion och att snöret måste vara sträckt och därav namnet sträckningsradio). Enligt togføreren så används den för att svenskarna ska veta var vi är och att de ska försöka få liv i den., dvs sträcka snöret. Det dröjde inte länge förrän togføreren meddelade att de inte får den att fungera (snöret gick väl av) så tåget tas ur trafik. Jippie, ett tågbyte med en massa turister. Det var ju bara det som saknades för att göra min dag komplett. Tack och lov var dagens turister mer korkade än andra då de inte fattade direkt att "toget tas ud ur trafik" på danska betyder "tåget tas ut ur trafik" på svenska och de som fattade det vågade inte kliva ombord på Karlskrona/Kristianstad-tåget som stillsamt rullade in på spåret på andra sidan perrongen. Med lite tur är jag bara två och en halv timme sen hem, men annars går det bra.

Vidgade vyer

Att åka en timme senare gör att jag hamnar mitt i morgonrusningen i Lund. Morgonrusningen är den tid på dygnet när alla har bråttom till jobbet, som de vill komma hem så fort som möjligt från. Det är också den tid på dygnet när de fattas flest irrationella beslut utom de dagar när kommunstyrelsen sammanträder. Denna morgon och rusningstid var inget undantag.

Pågatågens dörrar fungerar så att de stänger sig när de stått öppna en liten stund och en cirkel med gröna lysdioder markerar den knapp man ska trycka på för att dörrarna ska öppnas. Om cirkeln inte lyser är dörren inte öppningsbar. När mitt pågatåg anlände yill Lund var det drygt fyra minuter till avgångstid och när alla avstigande och köande påstigande hade klivit av respektive på var det uppskattningsvis tre minuter kvar till avgång. En evighet för ett stillastående tåg, men det hindrar inte stressade resenärer från att springa. Dagens hur-tänkte-du-nu kommer springande när det är knappa tre minuter till avgång. Redan här kan man fundera om beslutet att springa verkligen fattats på ett korrekt faktaunderlag, men det blir värre. När hur-tänkte-du-nu närmar sig den närmsta dörren börjar den stängas, men den gröna cirkeln lyser. Hur-tänkte-du-nu rusar vidare mot nästa dörr, som likt en dörr i dolda kameran, börjar stänga sig med gröna cirkeln lysande när hur-tänkte-du-nu närmar sig. Hur-tänkte-du-nu rusar vidare mot dörr tre och precis när hur-tänkte-du-nu passerar dörr två lämnar en annan resenär hur-tänkte-du-nu företräde och väntar tills hur-tänkte-du-nu har passerat innan han lugnt och sansat trycker på knappen så att dörren öppnas ungefär samtidigt som hur-tänkte-du-nu kastar sig in i den stängande dörr tre.

Om alla dörrar stängt sig framför näsan på hur-tänkte-du-nu hade han då missat tåget trots att han varit där tre minuter före avgång eller hade han fortsatt att springa hela vägen till Malmö och ankommit tre minuter före tåget?

Ibland är det lite mycket

Bräkne-Hoby har tappat i styrka för mig, men min fru har uppgraderat till Bräkne-Hoby 2.0 eller som läkaren kallade det, lunginflammation. Med anledning av detta så blir jag tvungen att senarelägga min avfärd med kollektiva färdmedel en timme. Vilket innebär att det rubbas en massa cirklar bland mig och mina medresenärer. Bland annat drabbas mitt eftermiddagsresesällskap av mig redan på morgonen och det kanske är den optimala starten på en dag att råka ut för en pratglad norrlänning. Jag vet inte om mitt cirkelrubbande var orsaken till att öresundstågets personal efterfrågade medicinskt utbildade resenärer och meddelade att vi var tvungna att invänta ambulans innan tåget kunde åka vidare. Oavsett orsak var det någon som mådde mycket dåligt och Bräkne-Hoby känns helt plötsligt inte så hemskt.

Jag sitter på ett annat öresundståg som dök upp på spåret bredvid efter en liten stund. När detta tåg dök upp uppstod hastigt ett stressat lämmeltåg över perrongen för att så snabbt som möjligt komma vidare. När lämmeltåget rusade över perrongen hade varenda lämmel redan glömt stackaren ombord på ursprungståget som var i akut behov av sjukvård. Helt plötsligt var all empati borta likt en decemberlön i början av januari. Alla tankar om hur synd det var om denna människa som tänktes när man satt i samma tåg försvann och ersattes av de normala skynda-skynda-tankarna. Tillståndet på den sjuke personen hade nog inte förädrats av att vi tagit det lite lugnare, men borde inte vi må bättre av att ta det lite lugnare. Hur stor del av livet tillbringar vi på att stressa för att få mer tid för att hinna mer innan vi ska vila? Tänk om jag stressar så mycket att jag inte hinner fram för att jag måste vänta på en ambulans som ska ta mig till ett sjukhus. Använd tiden till att leva utan att vara en slav under tiden.

Bräkne-Hoby

Det har varit stiltje en period här på bloggen och det finns två huvudsakliga orsaker till det. Å ena sidan har jag haft lite för mycket att göra på jobbet för att ha tillräcklig motivation för att kunna skriva. Å andra sidan hostar jag fortfarande efter min skräckupplevelse i andra klass för drygt en månad sedan. Hostandet har tagit en hel del tid och ork i anspråk. Eftersom de flesta influensor med klass har ett namn från en geografisk plats och denna har gäckat mig i precis en månad idag så är det väl dags att den får ett namn. Så från och med idag så är jag inte förkyld utan jag har fått Bräkne-Hoby.