Ett pågatåg står på spår 5 på Lunds C. Klockan har precis slagit 17:46 och det är tid för avgång. Tågvärden står vid tågets första dörr räknat framifrån. En kvinna kommer gående på perrongen bakom tåget. Hon går relativt raskt, men inte tillräckligt raskt för att tågvärden ska uppfatta hennes önskan att hinna med tåget. Tågvärden vänder sig mot lokföraren till, sträcker in handen i tåget och påbörjar avgångsproceduren genom att vrida om nyckeln för att stänga övriga dörrar. Samtidigt som tågvärden sträcker ut armen för att signalera till lokföraren att avgångsproceduren påbörjats börjar kvinnan springa. Kvinnans löpstil förtäljer att hon inte har sprungit nämnvärt de senast 20 åren och tempoökningen är marginell i förhållande till den raska gången, men energiförbrukningen och svettproduktionen ökar exponentiellt. Strax innan kvinnan lufsar förbi tågets bakersta del gör tågvärden sin cirkulära rörelse med armen för att signalera klart för avgång till lokföraren. Tågvärden vrider om nyckeln. Dörrarna där tågvärden befinner sig stängs samtidigt som kvinnan stressat och förhoppningsfullt närmar sig den bakersta dörren. Trappsteget under tågvärdens dörr dras in i samma ögonblick som den utpumpade kvinnan når fram till den bakersta dörren. Kvinnan sträcker hoppfullt fram handen och trycker på knappen. Tåget börjar rulla halvsekunden efter att hennes finger lämnat knappen. I samma ögonblick lämnar förhoppningen kvinnan och gravitationen tar ett kraftigt grepo om hennes kropp. Hennes huvud, axlar och armar blir genast mycket tyngre och den kämpande hoppfulla kvinnan omvandlas snabbt till en uppgiven nedstämd människa som sakta lommar in mot perrongens mitt. Hennes kropp utstrålar en så enorm besvikelse att det inte råder något som helst tvivel om det för oss som står en hel tåglängd från henne och samtidigt ser tåget accelerera i våra ögonvrår.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar