Bräkne-Hoby har tappat i styrka för mig, men min fru har uppgraderat till Bräkne-Hoby 2.0 eller som läkaren kallade det, lunginflammation. Med anledning av detta så blir jag tvungen att senarelägga min avfärd med kollektiva färdmedel en timme. Vilket innebär att det rubbas en massa cirklar bland mig och mina medresenärer. Bland annat drabbas mitt eftermiddagsresesällskap av mig redan på morgonen och det kanske är den optimala starten på en dag att råka ut för en pratglad norrlänning. Jag vet inte om mitt cirkelrubbande var orsaken till att öresundstågets personal efterfrågade medicinskt utbildade resenärer och meddelade att vi var tvungna att invänta ambulans innan tåget kunde åka vidare. Oavsett orsak var det någon som mådde mycket dåligt och Bräkne-Hoby känns helt plötsligt inte så hemskt.
Jag sitter på ett annat öresundståg som dök upp på spåret bredvid efter en liten stund. När detta tåg dök upp uppstod hastigt ett stressat lämmeltåg över perrongen för att så snabbt som möjligt komma vidare. När lämmeltåget rusade över perrongen hade varenda lämmel redan glömt stackaren ombord på ursprungståget som var i akut behov av sjukvård. Helt plötsligt var all empati borta likt en decemberlön i början av januari. Alla tankar om hur synd det var om denna människa som tänktes när man satt i samma tåg försvann och ersattes av de normala skynda-skynda-tankarna. Tillståndet på den sjuke personen hade nog inte förädrats av att vi tagit det lite lugnare, men borde inte vi må bättre av att ta det lite lugnare. Hur stor del av livet tillbringar vi på att stressa för att få mer tid för att hinna mer innan vi ska vila? Tänk om jag stressar så mycket att jag inte hinner fram för att jag måste vänta på en ambulans som ska ta mig till ett sjukhus. Använd tiden till att leva utan att vara en slav under tiden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar