För att balansera gårdagens inlägg om vikten att inte stressa upp sig och trycka på knappen fokuserar vi idag på hur man stressar.
Om första klass-kupén är längst bak i tåget så delar jag ingångsdörr med en stressad resenär. Denne resenär står liksom och gungar och inväntar en lucka i avstigandeflocken och hugger som en kobra om det finns en liten möjlighet att kliva ombord lite tidigare. Väl i Danmark så rätar resenären sig c:a tre kilometer innan vi anländer till stationen. Vilket innebär att resenären blir stående vid dörren när den automagiska rösten förkunnar "Vi venter i øjenblikket på tilladelse att kør videre.". Så fort knappen börjar lysa grönt trycker resenären på knappen, utan minsta tanke på att det kanske upprör Killen bakom så mycket att han skriver en insändare i Metro. Väl ute ur tåget är det brevbärartempo upp för trappan eller om bussen står där språng likt en gasell med ett lejon i hasorna. Jag förstår att resenären stressar ombord i Lund och stälker sig upp i tid så att den tjänar in lite tid så att den hinner med bussen, för nästa buss går inte förrän om tre minuter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar