När jag kliver ombord i Lund så sitter det en person i varje fyrsits utom där min plats är. Där är det tomt. Jag sätter mig ned på min plats. I båset diagonalt över gången har en sovande turist ockuperat hela båset. Han sitter på en av gång platserna med huvudet lutat bakåt och vidöppen mun. Det är bara en tidsfråga innnan saliven rinner i mungipan. Ryggsäcken ligger på sätet bredvid. Fötterna, utan skor, uppe på sätet mittemot och någon form av täcke över benen. Själva resväskan står strategiskt placerad under bordet så att den tar upp benutrymmet för båda fönsterplatserna.
Precis när jag har satt mig vaknar ockupanten med ett ryck. Han tittar yrvaket sig omkring. Han ser förvirrad ut som om han inte vet att han är ombord på ett tåg. Han tittar minst lika förvirrat ut genom fönstret. Han tittar på sitt armbandsur. Han tittar länge på sitt armbandsur. Är klockan mer än kvart över sju? Har vi passerat Kastrup? Vad är klockan? Har jag försovit mig? Var är jag? Det syns lång väg att han inte är riktigt på banan. Han tittar ut genom fönstret. Ser utsikten dansk ut? Var är jag? Man ser på honom att hjärnan sakta men säkert processar ifatt all information som den inhämtat. För honom känns det nog som en evighet, men för oss som ser det panikslagna uppvaknandet har det bara gått 7-8 sekunder sedan han öppnade ögonen med ett ryck. Att försova sig på tåget och missa flyget är nog ingen hit eller ens känslan av att man har gjort det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar