Som den trogne bloggläsaren vet så cyklar jag 2,5 km genom skog och mark för att komma till stationen, men det är en fjärt i kosmos om man jämför med vad som jag bevittnade igår. Jag satte mig i skogen och på stadens torg i Hillerød för att fotografera en kronoprins och en massa andra som cyklade 57 respektive 103 km i den danska vildmarken. Det kallas tydligen för mountainbike marathon. 1800 cyklister begav sig ut vid nio-tiden för att vingla genom skog och mark. Efter 2,5 timmar cyklade den första i mål och 4,5 timnar senare hade vi frusit tillräckligt och då hade ändå inte siste man vinglat i mål. De fanns de som cyklade i mål med punktering, sparkcyklade för att kedjan gått av och vinglade av utmattning. Eftersom upploppet var en normal gata var det flera som släppte styre och slappnade av. Rätt så många av avslappnarna vinglade till och fick panikartat ta tag i styret igen. En intressant sak med släppa-styret-vinglarna var att alla vinglade till vänster och höll på att köra över min kollega.
Den mest minnesvärda vinglaren kom in ungefär på tionde plats i korta loppet. Han hade cyklat 56 900 m när han kom in på upploppet avslappnat ätandes äpple utan händer på styret. När han är 10 meter från mig och 20 meter från mål så vinglar han till och eftersom han har ett äpple i ena handen så bli det bara en hand som greppar styret. Man kan ju inte släppa något sim man håller i när man ramlar. Att häva en vingling med en hand är väl inget som jag kan rekommendera. Än mindre efter 56 980 cyklade meter. Det som händer är att han dråsar i backen och tappar äpplet. Snabbt upp på cykeln och lämnar en jordhög och ett halvätet äpple för övriga tävlande att väja för. Han använde nästan alla reflexer som finns i en situation som denna. Försöka stabilisera färden, inte släppa det som man håller i och snabbt upp och i väg. Det enda som saknades var kontrollen om någon såg fadäsen, men på ett upplopp fyllt med publik kanske logiken vinner över reflexen, eller?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar