Stolpskott

Jag sitter just nu på MIN PLATS på tåget. Det är lugnt och skönt. Vi är tre pendlare och en turist i kupén. Turisten sitter relativt lugnt på sin plats. Här är med andra ord allt frid och fröjd. Annat var det vid stationen i morse.

Vi ska nog börja med lite bakgrundsinformation. Det finns två olika typer av personer som parkerar sina cyklar vid stationen. De som fått en cykel stulen och de som ännu inte fått en cykel stulen. Den senare kategorin låser endast cykeln och den första kategorin låser fsst cykeln i något med ett lås som innehåller lika mycket järn som en dagsproduktion i Kiruna. Jag tillhör järningsmännen.  MIN CYKELS PLATS är vid första lyktstolpen mot Annelöv. Den platsen är alltid tom när jag kommer på morgonen och min cykel får alltid stå på MIN CYKELS PLATS. Eller nästan alltid. I går morse när jag kom till stationen (av någon underlig anledning firar inte Danmark Sveriges nationaldag) så stod det inte bara en utan två cyklar på MIN CYKELS PLATS. Inte nog med det. En av cyklarna var en Postkodmiljonärscykel. En uppkomling som fått cykeln gratis står på MIN CYKELS PLATS. Nu kan man ju tycka att det är inte svårare än att parkera cykeln vid nästa stolpe. Det skulle ju fungera om det inte var så att där var en rostig cykel fastkedjad, så jag blev förpassad till lyktstolpe nummer tre. Eller mer korrekt benämnd sista lyktstolpen som det går att låsa fast en cykel vid innan kommungränsen. Nu skulle man kunna tro att detta var en övergående fluga, som Ines Uusmann skulle ha sagt. Men icke. När jag kom hem från jobbet igår med 22:09-tåget så stod samtliga tre cyklar kvar. Efter en härlig cykeltur mellan sädes- och betesfält cyklade jag med ett glatt humör över bron tillika kommungränsen och får se att alla tre cyklarna står kvar. En gång är ingen gång, men nu börjar det bli en vana och jag vill ha tillbaka MIN CYKELS PLATS nu.