Vådan med andra klass

Förra helgen skulle jag till Linköping för att deltaga i företagsmästerskapet i kasta kula pensionärsstyle, dvs boule. Resan dit skulle företas med tåg. Eftersom jag idkar tågresande över 400 timmar per år idkade jag energisk lobbyverksamhet eller som min mor skulle ha sagt, tjatade. Hur som helst så var min lobbyverksamhet inte tillräcklig, utan biljetterna bokades i boskapsklass.

Inför resan funderade jag på om jag skulle tas på allvar om jag stövlade in på vårdcentralen och bad om att få bli vaccinerad inför en resa med SJ:s snabbtåg mellan Lund och Linköping. Eftersom jag har rätt till sjukvård i Danmark också funderade jag även på att vaccinera mig där då det klassas som utlandsresa för dem. I bästa fall hade jag fått en vaccinering, näst bästa blivit utskrattad och i värsta fall blivit Jack Nicholson i Gökboet. Efter ha velat blev det nog inte som jag velat från början, dvs jag avstod från vaccinering.

Resan åktes utan skydd i boskapsklass. Både dit- och hemresan företogs baklänges i en gigantisk boskapskupé. Bland det positiva kan nämnas att jag inte fick någon väska i huvudet och på hemresan fick jag i alla fall sitta på platsen närmast första klass. På den negativa sidan återfinns en halv kupé med japaner på hemresan och det var inte så mycket japanerna som var problemet, utan det faktum att deras bagage var av betydligt större volym än de själva.

Med andra ord kan man tro att resan gick bra, men ack vad fel man kan ha. Det hela kom lite efteråt. Det började på tisdagen med en rossling på övre däck, dvs jag började få ont i halsen. Onsdagen arbetades det hemifrån då ett försök till att säga något följdes av en tre minuter hostattack och för de som undrar kan jag meddela att känslan att inte kunna prata gjorde ondare än halsen. Torsdagen och fredagen tillbringades hemmavid i feberns och snorets tecken följt av två dagars återhämtning.

Om jag hade sluppit åka boskapaklass hade samhällskostnaderna varit lägre, men jag tröstar mig med att biljettbokaren var sjukskriven hela veckan.